Bitter?!

I lördags när jag sprang så fantiserade jag dom fem sista kilometrarna om känslan av att komma i mål och att få en medalj hängd runt halsen. Efter 21 km skulle den bli min:) finally!!

Längst ner i slalombacken satt dessutom mina föräldrar och hejade glatt! När jag såg att dom satt där blev jag så rörd att jag nästan började lipa...jag spurtade förbi, mamma knäppte kort och jag fortsatte till målet:) 

Så väl i mål får jag reda på att man 

får ingen medalj....jag kände nästan tårarna bränna bakom ögonlocken! Ok...min följdfråga blir "vart hämtar man diplomet?" Man fick såklart inget diplom heller....nehepp! Då börjar jag fundera på vart mamma och pappa tagit vägen som fortfarande inte kommit ner till målet...men när min moster kommer springandes kommer dom lurvandes efter:) när mamma får syn på mig ser hon ut som ett frågetecken och säger förvånat "men Linda, när gick du i mål?!" Dom har alltså inte sett att det var jag som sprang förbi, inte hört att det var jag som tackade för peppningen och kortet hon knäppte....det har hon redan raderat eftersom "det var ju ändå inte du" 

Jamen, yes liksom...ingen medalj, inget diplom och föräldrar som inte kände igen mig:) när resultatlistan släpptes på kvällen fanns jag inte med där heller för mitt chip hade krånglat....nu är jag med i alla fall! 

Lite bitter får man väl vara...eller?! 

-Linda-